Förr i tiden fordrades det mycket folk för att tillverka papper. Processen var styrd av enbart män. Kvinnor fick inte jobba vid viktiga moment utan assisterade vid särskilda moment vid sidan av.

En del har förändrats under årens lopp, vissa moment har försvunnit eller sker numera externt, andra delar har kommit till. Man förvånas ändå när man kommer hit att så mycket trots allt är sig likt.

Sedan mitten av 2010-talet är det två damer/kvinnor (gubbarna må vrida sej i sina gravar) som har hand om hela processen från malning till färdig produkt. Detta är möjligt då produktionen idag inte är så stor och alla moment finns samlat i en och samma byggnad.

Idag välkomnas vi av Lisbeth, Mia och Annette som alla tre jobbar på Lessebo Handpappersbruk som pappersmakare.

Lisbeth, du som varit här längst om jag förstått rätt. Vad är det bästa med ditt jobb?

Allt egentligen. Mest kanske att man får vara med hela vägen från första mötet med kunden till färdig produkt. Att arbeta med händerna och se resultatet med en gång. Gör du inte rätt från början går det inte att rätta till, du måste vara skärpt hela tiden. Strular det någonstans här på golvet som måste lösa det tillsammans. Det är väldigt omväxlande, man hinner inte tröttna.

Från början jobbade jag bara i efterbearbetningen, med sortering, kuverttillverkning och packning, ja guidning ingick också i mitt arbete redan från början. Så småningom kom jag även att vara i shopen, fick mer kontakt med kunder som sökte något speciellt.

Då var vi nog sex, sju damer som jobbade uppe i shop och efterbearbetning, medan tre, fyra gubbar på nedervåningen såg till att mala massa, tillverka papper, torka och glätta.

Det var nog inte förrän slutet på nittiotalet eller början av tjugotalet som jag tordes mej ner till kypen, då hade de där gamla uvarna som varit här mer än femtio år gått i pension.

Det har alltså förändrats en del under åren. Är det något annat som är annorlunda idag?

Ja, idag finns hela processen här i huset, så var det inte från början. Efterbearbetningen hade de flyttat ner från olika avdelningar på stora bruket redan innan, men pappret skickades fortfarande fram och tillbaka för att glättas. Numera står glätten på nedervåningen. Vissa kvaliteter efterlimmades fortfarande i början på åttio-talet men det görs inte alls längre.

Som överallt annars har det gått lite upp och ner, ibland ska man satsa och slå på stora trumman, ibland ska det stramas åt och dras in på personal. Slutligen var vi bara två personer kvar på handbruket. Jag har varit med om två… tre konkurser var det nog, de två sista väldigt tätt. Det slutade med att navelsträngen till stora bruket klipptes och Handpappersbruket fick ny ägare 2013 och sen dess är en egen verksamhet med egen ägare.

Med nuvarande ägare sjuder det av liv och rörelse här igen. Man kan nog säga att det blivit ett kulturcentrum med pappret och hantverk i fokus.

Mia, vad är det som fick dig att börja jobba här?

Jag fick veta att det behövdes folk här eftersom en kollega skulle gå i pension. Det visade sig att man hade börjat samarbete med illustratörer och jag har erfarenhet av printing. Handpaperbruket har alltid legat mig varmt om hjärtat, min pappa var chef här under en period.

Anette, du är alldeles ny här. Som nyanställd att lära sig yrket så kallas man än idag läggstolspojke. En titel och utmaning som du glatt har med stort hjärta och engagemang gett dig in på. Vad är din uppgift här?

Det började med att jag var här i höstas och provade på att arbeta med pappersmakarna att göra papper som pappersmakare. Jag kände mig hemma direkt. Jag tycker om att jobba med händerna. Att arbeta med skapandeprocessen av detta fina papper och att lösa problemen som dyker upp av det manuella hantverket.